Vem har jag blivit?


Ja, jag heter alltså Nina, bor i Finland och är 18 år, fyller 19 om ett halvår.. fyfan tiden går för fort. Får ju ångest ibland av att tänka på det, man e ju snart 20. Känns som att ungdomslivet är över. Det var nu när jag fyllde 18 som jag insåg att jag börjat komma underfun med vem jag är. Före 18 var jag ganska naiv.. min framtid var högskola, lägenhet, partner, fölovning, barn, eget hus, bröllop. Det är ju det som alla har fastnat i. Men när de var dags att söka till högskola, blev jag lite ställd. Vill jag faktist sluta studera när jag är 23? Och spendera resten av livet i jobb? Nej faktist inte.. de kändes ju lite läskigt faktist. Så NOPE, blir mellanår i jobb och sedan tänker jag söka till estenom, en skönhetslinje på högskolan. Finns bara en linje i Finland, så blir svårt att slippa in men det är värt ett försök. Om inte annat så blir det restonom och massor med utlandspraktik. Men troligtvis vill jag inte sluta med en utbildning, blir nog flera. Vem har sagt att studerandelivet slutar så fort? Det är ju bästa tiden i livet, träffa nya människor, festa å ha kul.

När jag fyllde 18 tog även ett två årigt förhållande slut för mej. Det var ett distansförhållande, men de hade fungerat bra hittills. Dock svalnade känslorna för båda när vi insåg att vi har hela framtiden planerad, och båda två sitter där å tänker på samma tråkiga framtid. Ingen av oss hade ork att göra nåt åt det heller, skulle ju varit lättast och liksom bara flyta på.. följa dendär tråkiga mainstream ordningen på lägenhet, ungar osv. Men nej, som tur gjorde vi inte det och bestämde att det var bäst att skiljas åt. Det gjorde ont, såklart, men jag fick en helt ny inställning som hjälpte mej igenom det rätt så fort, och den kommer jag troligtvis berätta en hel del om här på min blogg. Efter dethär har jag börjat koncetrera mej på mode och kläder, har blivit smått galen. Upptäckte att det nog är min passion i alla fall, och det kommer säkert bli även en hel del shopping och mode relaterat här på bloggen också.



Visst lever jag bästa tiden i mitt liv, men som sagt... tiden går fort. Och ibland känns det ju bara såhär.



Man får nog en hel del att tänka på när man fyller 18.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0